Sweet 90's... Jag var såå kär i Jordan.. och Donnie.. Och detta var min favvo-låt back in the days =)
Sunday, April 29, 2007
Ett år sedan...
Imorgon är det ett år sedan jag träffade pappa sista gången. Sista april förra året. Jag och sambon hälsade på pappa på sjukhuset. Han var mager. Men klar i huvudet ändå trots morfin. Vi drack kaffe och åt sockerkaka. Pappa smulade. G. skulle hämta ett fat för hans söndersmulade kaka, då skrek han efter henne att hon inte behövde, för kakan skulle va slut redan innan hon hann tillbaka med fatet. Han skämtade. G. och min sambo pratade väldigt mkt, under tiden tittade pappa på mig och jag på honom, vi log som att vi hade en hemlis, som att "guuud kan de aldrig va tysta?!" Men pappa hade nåt sorgset i blicken.
Kanske tänkte han på mig, kanske tittade han på mig för att alltid minnas hur jag ser ut, kanske han undrade om det var sista gången vi skulle ses. Kanske visste han hur pass dålig han var. Jag visste inte. Jag tittade på pappa och tänkte mest på hur mycket jag älskar honom och att han måste bli bra.
När vi sedan åkte därifrån sa han till min sambo att köra försiktigt. Jag sa att jag hoppades att han skulle få komma hem snart, och han svarade att "Ja, vi får väl se vad vi hittar på". Och han menade när han kommer hem. Så får vi se vad vi hittar på. Kram och puss och hejdå.
Älskade pappa. Vad jag saknar dig. Ett år utan dig. Ett år utan att höra din röst. Ett år av saknad och smärta. Ett år av allt det där jag aldrig sa som jag borde ha sagt.
Vi ses i himlen.
Kanske tänkte han på mig, kanske tittade han på mig för att alltid minnas hur jag ser ut, kanske han undrade om det var sista gången vi skulle ses. Kanske visste han hur pass dålig han var. Jag visste inte. Jag tittade på pappa och tänkte mest på hur mycket jag älskar honom och att han måste bli bra.
När vi sedan åkte därifrån sa han till min sambo att köra försiktigt. Jag sa att jag hoppades att han skulle få komma hem snart, och han svarade att "Ja, vi får väl se vad vi hittar på". Och han menade när han kommer hem. Så får vi se vad vi hittar på. Kram och puss och hejdå.
Älskade pappa. Vad jag saknar dig. Ett år utan dig. Ett år utan att höra din röst. Ett år av saknad och smärta. Ett år av allt det där jag aldrig sa som jag borde ha sagt.
Vi ses i himlen.
Friday, April 27, 2007
Tuesday, April 03, 2007
Bestulen...
Det gör ont..
Pappas f.d. sambo låste som sagt in sig i pappas lägenhet efter han gått bort. Hon vägrade släppa in mig och min bror. Hon sa att hon hade lagen på sin sida. Hur som helst tog det en hel månad innan vi fick komma in i lägenheten ö h t för att börja ta reda på pappas saker. Då hade tanten haft en månad på sig att gå igenom allt av värde och packa det hon ansåg var av värde. T ex kom vi på henne med att ha packat ner pappas gamla vigselring och en annan klackring. Annat som vi inte kommit på förrän senare tyvärr, var bl.a. alla pappas fotoalbum.
Min pappa var något av en fågelskådare, och nåt jag glömde bort helt var fågelstugan han hade specialbyggt. En egen design, den var byggd så att de större fåglarna inte skulle komma åt käket. Det där har grämt mig länge. Det skulle glädja mig varje dag att titta ut och se den där fågelstugan, men vilken glädje har tanten av den- hon har flyttat till lägenhet?! Så jag ringde upp henne. Jag bröt ihop helt, snyftade och hulkade och var helt tillbaka till den där dagen igen... Usch. Tanten vägrade hur som helst ge med sig. Påstod att hon varit med och byggt den där fågelstugan och att det var hennes. Jag frågade var hon egentligen skulle ha den? Hon svarade att hon kanske kommer skaffa en sommarstuga i framtiden. (Men ärligt, hur mkt framtid har man vid 70+?) Jag grät och förklarade vad det skulle betyda för mig att se den där utanför mitt hus varje dag. Men nej. Tvärnej.
Då konfronterade jag henne med de andra stölderna vi vet att hon gjort. Jag tänker inte gå in på detaljer här. Men det är en hel del. Det mesta sa hon sig aldrig ha gjort. Så tog jag upp nyckelringen. Jag gav pappa en nyckelring när jag var liten. Vid bodelningen såg jag den hänga där på en krok. Jag berättade att jag hade en likadan, att jag gett pappa den. Hon tog den iallafall. Nu på telefon sa hon att hon kunde skicka mig den- "men jag tycker att jag kunde ha fått den. Den är ett fint minne för mig!" lade hon till.
Angående fotoalbumen så gick det inte att prata förstånd alls med henne. Hon hävdar att det är hennes. Hur det nu kan vara det- när det är pappa som har tagit fotona med sin kamera, framkallat dem för sina pengar och satt in dem i fotoalbum. Detta under en tid när tanten inte alls bodde där?!
Idag kom det ett brev med posten hem till mammas(!) adress. Hon hade skickat mig nyckelringen och nitton av pappas foton. N i t t o n.
Men det värsta är tiden hon tagit ifrån mig. Tid som jag kunde ha sörjt. Tid som jag kunde ha bearbetat förlusten av min älskade pappa. Energi jag aldrig får igen...
Pappas f.d. sambo låste som sagt in sig i pappas lägenhet efter han gått bort. Hon vägrade släppa in mig och min bror. Hon sa att hon hade lagen på sin sida. Hur som helst tog det en hel månad innan vi fick komma in i lägenheten ö h t för att börja ta reda på pappas saker. Då hade tanten haft en månad på sig att gå igenom allt av värde och packa det hon ansåg var av värde. T ex kom vi på henne med att ha packat ner pappas gamla vigselring och en annan klackring. Annat som vi inte kommit på förrän senare tyvärr, var bl.a. alla pappas fotoalbum.
Min pappa var något av en fågelskådare, och nåt jag glömde bort helt var fågelstugan han hade specialbyggt. En egen design, den var byggd så att de större fåglarna inte skulle komma åt käket. Det där har grämt mig länge. Det skulle glädja mig varje dag att titta ut och se den där fågelstugan, men vilken glädje har tanten av den- hon har flyttat till lägenhet?! Så jag ringde upp henne. Jag bröt ihop helt, snyftade och hulkade och var helt tillbaka till den där dagen igen... Usch. Tanten vägrade hur som helst ge med sig. Påstod att hon varit med och byggt den där fågelstugan och att det var hennes. Jag frågade var hon egentligen skulle ha den? Hon svarade att hon kanske kommer skaffa en sommarstuga i framtiden. (Men ärligt, hur mkt framtid har man vid 70+?) Jag grät och förklarade vad det skulle betyda för mig att se den där utanför mitt hus varje dag. Men nej. Tvärnej.
Då konfronterade jag henne med de andra stölderna vi vet att hon gjort. Jag tänker inte gå in på detaljer här. Men det är en hel del. Det mesta sa hon sig aldrig ha gjort. Så tog jag upp nyckelringen. Jag gav pappa en nyckelring när jag var liten. Vid bodelningen såg jag den hänga där på en krok. Jag berättade att jag hade en likadan, att jag gett pappa den. Hon tog den iallafall. Nu på telefon sa hon att hon kunde skicka mig den- "men jag tycker att jag kunde ha fått den. Den är ett fint minne för mig!" lade hon till.
Angående fotoalbumen så gick det inte att prata förstånd alls med henne. Hon hävdar att det är hennes. Hur det nu kan vara det- när det är pappa som har tagit fotona med sin kamera, framkallat dem för sina pengar och satt in dem i fotoalbum. Detta under en tid när tanten inte alls bodde där?!
Idag kom det ett brev med posten hem till mammas(!) adress. Hon hade skickat mig nyckelringen och nitton av pappas foton. N i t t o n.
Men det värsta är tiden hon tagit ifrån mig. Tid som jag kunde ha sörjt. Tid som jag kunde ha bearbetat förlusten av min älskade pappa. Energi jag aldrig får igen...
Subscribe to:
Posts (Atom)