Flashback...

Idag när jag kom till jobbet, såg jag en kollega (tjej i min ålder som jag umgåtts en del med) stå och gråta ögonen ur sig. En personalansvarig höll om henne. Det tog nog mindre än 1 sek. innan jag förstod. Och när jag gick förbi hörde jag nog många ord för att veta att jag haft rätt. Hennes pappa hade gått bort, 63 år. Plötsligt.

Och alla mina egna känslor kom upp till ytan. En väldigt svår dag. Och jag har tänkt på henne hela dagen.

Men på något konstigt, sjukt sätt, känner jag mig lite mindre ensam. Det händer fler. Det händer andra än mig. Fler döttrar förlorar sina pappor. Alldeles för tidigt.

Ilskan...

Jag är konstant arg, nästan. Så arg så att jag börjat pressa tänder på nätterna. Så när jag vaknade en morgon förra veckan, hade min ena käkledsmuskel gett upp och jag kunde inte bita, tugga, äta, på flera dagar. Fick leva på Alindrin-värktabletts-as för att palla smärtan.
Men ilskan skulle jag skriva om. Det är så fruktansvärt orättvist. Min pappa var bara 61 år. Han var en riktig friluftsmänniska, älskade fåglar, att fiska, naturen, livet.

Varje dag ser och träffar jag människor som är mellan 85 och ->
Hur pigga som helst, har inga problem.
Pappas egen senila mamma, min farmor, lever och har den fysiska hälsan i toppform.

Är det så det ska vara? Var är logiken, rättvisan, varför just HAN?
Det undrar jag varje dag.

Vad kan/orkar jag berätta..

Jag orkar skriva att min Pappa gick bort i maj i år. P g a en sorts lungcancer. Men jag orkar inte skriva om sjukdomstiden. Inte än iallafall. Det kanske kommer en dag, eller så behåller jag det för mig själv.

Han fick diagnos i januari. Så det gick fort. Jag hann inte med.

Ingen kan förstå...

Man tror ju att sorgen ska äta upp en inifrån. Man tror också att ingen annan kan förstå. Visst har väl andra sörjt, men ingen vet väl hur jag känner för det..

Egentligen orkar jag inte gå upp ur sängen och ta mig till jobbet varje dag. Jag gör det iallafall. För jag vet att jag mår bättre, bara jag kommer dit. Men i mitt yrke träffar jag väldigt mkt människor varje dag, och det gör det jobbigt. Alla som råkar berätta. Om sin sorg. Idag var det en liten tant som berättade att hennes karl hade dött. Och helt plötsligt fläks mina sår upp, vidöppna. Jag skulle vilja säga till tanten att jag förstår hur hon mår.. men det kan jag ju inte.
En annan gång var det en man som hävde ur sej nåt i stil med "jag måste väl vara i dina föräldrars ålder, eller ännu äldre kanske!" Och jag svarade faktiskt det jag verkligen ville säga... "Njäe, faktiskt var min pappa lite yngre än vad du är, och han har redan gått bort.." Det bara kom. Och mannen blev förstås lite förskräckt. Här sitter en professionell yrkesmänniska och har ett eget liv, med känslor..typ..

Vad skönt...

Ingen kommer läsa den här bloggen.
Så här kan jag ju skriva vad 17 som helst.
Och kanske inte en endaste människa kommer bli intresserad.

Jag har tänkt skriva om den sorg jag känner. Sorgen över att min Pappa gått bort. Och allt det hemska som har följt därefter.

Kanske lite om mitt liv i övrigt åxå. Mitt alldeles vanliga liv med sambo, två katter, jobb och drömmar om bebbe...

Forts följer. Hänger DU med, är du välkommen.