Man tror ju att sorgen ska äta upp en inifrån. Man tror också att ingen annan kan förstå. Visst har väl andra sörjt, men ingen vet väl hur jag känner för det..
Egentligen orkar jag inte gå upp ur sängen och ta mig till jobbet varje dag. Jag gör det iallafall. För jag vet att jag mår bättre, bara jag kommer dit. Men i mitt yrke träffar jag väldigt mkt människor varje dag, och det gör det jobbigt. Alla som råkar berätta. Om sin sorg. Idag var det en liten tant som berättade att hennes karl hade dött. Och helt plötsligt fläks mina sår upp, vidöppna. Jag skulle vilja säga till tanten att jag förstår hur hon mår.. men det kan jag ju inte.
En annan gång var det en man som hävde ur sej nåt i stil med "jag måste väl vara i dina föräldrars ålder, eller ännu äldre kanske!" Och jag svarade faktiskt det jag verkligen ville säga... "Njäe, faktiskt var min pappa lite yngre än vad du är, och han har redan gått bort.." Det bara kom. Och mannen blev förstås lite förskräckt. Här sitter en professionell yrkesmänniska och har ett eget liv, med känslor..typ..
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment