Alanis - Head Over Feet

Jävla Amex...

Det ringde mitt mitt allra heligaste tv-program, Idol. Det var nån tant från American Express försäkringsservice som ville att jag skulle teckna en försäkring. Om jag fick kvinnorelaterad cancer skulle jag få 50000:-
Om jag pga av cancern skulle få ngn kroppsdel såsom livmoder eller bröst bortopererad skulle jag få en jävla massa pengar. Allt jag hörde under hela samtalet var "Bla bla cancer cancer cancer bla bla cancer bla cancer cancer bla bla cancer bla cancer cancer cancer bla bla bla bla... cancer. Cancer?"
Och jag orkade inte höra ordet cancer en gång till, så jag sa till slut -"Jag tar den jävla försäkringen för 71 kr/mån. Ok?" Då säger tanten att hon måste sätta på en bandspelare och ta om i princip allt hon sagt men att jag ska konfirmera och sedan säga mitt namn och adress och personnummer.

Jag missade Idol. Men nu är jag försäkrad. "Till samma kostnad som en lunch med tillhörande lättöl varje dag". Jag måste bara sluta äta lunch. Varje dag.

Da Man =)

Han är störd. Han ÄR humor. Han är sexig. Han är crazy. Han kan fan dansa. Shake that ass, baby.

Smink..

Efter att ha kört med IsaDora quickstick istället för flytande foundation i ca ett år (och dessutom ha varit helt slut konstant med stora mörka ringar under ögonen), har jag idag lärt mig att det SPELAR ROLL vilket smink jag använder! Jag köpte denna och nu ser jag ut som en riktig puma!!! Vilken enorm skillnad. Från "färdig för psyket" till "babe" på ett par minuter.

Jag är såld. Nivea Stay Real liquid foundation is the shit.

Kelly Clarkson är lite småsur...

It's all coming back...

Jag har försökt komma vidare... vidare från sorgen med hjälp av humor och tröstande musik. Gärna i kombination om det går. Detta har jag försökt illustrera här på bloggen också, på mitt egna lilla sätt.

Men efter en blöt kväll på krogen förra helgen fann jag mig själv återigen liggandes i en liten hög på det iskalla klinkersgolvet nedanför toaletten. Skrikandes, skakandes, snorandes på min vita fleecemorgonrock. Sen den kvällen har minnen kommit tillbaka igen (inte så att jag glömt saker rörande min pappa och allt som hände förra året, jag har bara försökt att inte tänka på det), jag blundar en sekund och är helt plötsligt ute på sjön i en eka med pappa. Jag sätter på en musik-kanal på tv:n och helt plötsligt hör jag pappas favoritlåt. En av dem. Sinead O'Connor, Nothing compares 2 U. Sinead låter en tår trilla nerför kinden, jag låter tårarna strömma med volymen på högsta.

Den här veckan stannade jag hemma några dagar från jobbet, skyllde på förkylning. Jag ville sörja. Det kan låta konstigt för nån som aldrig varit där antar jag, men ibland känner jag verkligen att "nu är det dags att gråta".

Jag är mitt inne i sorgen igen. Och det finns ingen jag kan förklara för på ett sätt så att de skulle förstå. De skulle tänka: "Det har ju gått över ett år. Då borde hon väl må liiiite bättre nu". Men nej, det är inte så det går till. Att sörja någon. Tydligen inte, inte för mig.