Min vecka...

Semesterveckan var lite kall & blåsig, men väldigt rolig! Vi slappade mest, jag låg mest och läste på stranden.
Idag har jag shoppat, men inte på nån rea. Eftersom min mage är för degig för alla mina låga jeans och jag dessutom har insett att jag inte får på mig dem längre, köpte jag ett par helt underbara stretchjeans med hög midja på Lindex idag. Och så blev det en ny handväska på Åhléns (som sambon hävdar att jag inte behövde).
För att handskas med sorgen har jag insett att jag måste ha något att se fram emot, liksom inom den närmaste framtiden, hela tiden. Nu har jag & en kompis bokat biljetter till Orup & Lena Ph på China i februari.

På julaftons natt drömde jag om Pappa. Jag drömde en helt vanlig dröm om jag vet inte vad, när jag helt plötsligt liksom bara sögs in i detta andra, helt plötsligt var jag och sambon på ett fik och där satt min kusin och fikade med Pappa och kusinen blev inte glad, för vi liksom inkräktade på HANS julaftonstid med Pappa, men det var som att Pappa hade bestämt att han ville ha oss där precis just då. Vi pratade väl om vanliga saker, inget speciellt, men den genomgående känslan var att det viktiga var inte vad vi sa, det viktiga var att vi var där. Pappa skämtade lite om käket, att han fick vaniljglass. Han hade velat ha julmat, men tydligen fick han när han "var och hälsade på" bara äta sånt som han tyckt om mot slutet. Så vaniljglass. Helt plötsligt var så att säga besökstiden slut, och vi visste att han måste tillbaka. Innan jag sögs ut ur drömmen frågade Pappa mig om telefonnumret till min sambos syster. Han skulle ringa. Jag förstod inte varför. Men jag förstod när jag vaknade, jag fick tankar i huvudet som inte var mina. Jag var upprörd, skakig, väckte sambon, berättade. Jag antar att det låter konstigt. Men det där var ingen vanlig dröm. Det var min Pappa som ville säga God Jul.

Nu åker jag iväg...

Imorgon åker jag & sambon mot Las Palmas & sedan vidare till San Augustín.
Idag lämnade vi bort våra älsklingar, våra två katter. Det känns för jävligt, jag har rå-ångest. Fattar inte hur jag någonsin ska kunna bli morsa när jag inte ens klarar av att lämna bort katterna till kattvakt 8 dagar om året?!
Sedan åkte vi förbi Pappas grav och jag tände ljus i lyktan. Jag stod där och pratade lite med Pappa. Det brukar jag inte göra, inte mer än hej eller hejdå eller liknande. Men nu pratade jag. När vi skulle gå därifrån bröt jag ihop. Jag grät, grät, grät. Jag kan verkligen inte fatta. Vill inte heller.
(Detta är förresten en jävla-skit-högtid.)
Rödgråten åkte jag vidare till min mamma och gav några paket till henne och till min brorsdotter. Jag stannade inte, tog inte ens av mig jackan, fick ingen kram, min sambo fick knappt ens ett hej. Det är rätt kyligt där.

Men imorgon sitter jag i värmen, förhoppningsvis. Kanske i hotellbaren?
Vet inte hur det funkar att blogga från mobilen, jag har ingen bloggmobil. Men jag kanske testar.

Vi hörs snart igen!

Ingen stress...

Imorgon är det dags, då åker vi till flygplatsen å vidare till gran canaria. Jag kan inte riktigt fatta det. Är det imorgon? Verkligen? Idag fick jag panik över min mini-resväska. Åkte till lågprisvaruhuset å köpte en storlek större. Men jag har ingen överväldigande lust att packa. Jag borde ha kört igång för länge sen med att leta reda på sandaler och små sommartoppar... men det är lugnt. Jag hinner.

Jul ikväll...

Helt plötsligt blev jag så fruktansvärt damn sugen på julskinka. Klockan sju, hinner jag ner till coop? klart! Väl därinne, irrar runt, hittar färdigskivad julskinka till sist, tar några potatisar, några till- sambon kommer kanske hem i tid ikväll? En julmust, en julöl, vaniljte nu ska den här jävla förkylningen väck, grapefrukter och clementiner. c-vitaminchock. Letar febrilt efter family living, kollar ena hyllan, kollar andra hyllan. Nej finns ingen family living. Jävla skitaffär. Halstabletter nästa stopp. Inte ens fisherman's salmiak går att uppnå, inte heller vicks med honung bara äcklig citrus som ger brainfreeze.

Julcraving, jag, jag som hatar julen just i år. Eller åtminstone julskinkecraving. Men lite oroväckande var att jag stannade till vid de vackra julkorten. Insåg att jag inte har nån att skicka till, och hade jag det så skulle det redan vara försent för man måste posta senast igår och det blir ju himla svårt.

Nåja. Nu står potatisen på spisen och jag är mysigt julvarm inuti. För en kväll.

Författardrömmar...

Jag har alltid haft en dröm om att skriva en bok. Och få den utgiven. Jag har alltid skrivit mycket, dagbok, poesi, brev (både skickade och icke-skickade), ja jag har skrivit allt, alltid, hela livet. I skolan fick jag alltid väldigt fina betyg på uppsatser och annat skönlitterärt arbete. Ständigt har drömmen funnits där. Jag måste bara våga försöka. Våga sätta mig ner och börja på något. Jag känner att jag börjar komma till den punkt i livet då det är dags.

Idag hade jag en bryta-ihop-dag igen. Jag tillät mig tänka, känna efter. Sambons tröja blev blöt av tårar. Tur att han fanns där, just då. När det blir sådär, gör det fysiskt ont i hela kroppen, jag blir som förlamad av sorg och orkar knappt andas.
Jag börjar så smått att inse att livet går vidare trots sorgen. Dagarna går ju. Inte så att jag fått någon distans till allt som hänt, inte ännu. Men jag kan se att jag har mycket liv kvar att leva. Utan Pappa.

Ett kusinbarn är fött...

Den 13:e, på självaste luciadagen och på min farfars (kusinens morfars) födelsedag, föddes en liten kille. Landstinget lägger ut bilder på alla newborns på nätet, och när jag kikade in där idag fanns han med! Söööt. Och skrattretande lik sin farfar!

Min faster- barnets farmors syster- berättade för mig att när min farfar föddes var det där med födelsedatum inte så noga. Prästen hörde fel i kyrkan, så i alla register står det att han föddes 11/12, istället för 13/12. Dock grattade alltid farfars mamma honom på rätt dag, med orden "skulle inte JAG veta när pöjken är född?!!" =)
Det var tider det... probably...

Idag är min första semesterdag. Det blev en starkis till lurren. Gött dä!

Stort...

"På en sekund genom din blick jag föds..."

Questionaire...

...snott från Fotbollsfrun.

Spytt på en vägg? Ja det har jag säkert gjort. Men jag minns det inte.

Kissat på dig när du var över 10 år? Nej
Förnekat förintelsen? Nej
Följt "Skilda Världar"? Ja. Why?

Kommit på din mamma med att tjuvröka? Ja, mer än hundra ggr.

Sagt nej till ett samlag? Ja det har hänt.

Hånglat med nån av samma kön? Yes

Snott någons mobiltelefon? Nej
Varit medvetslös? Ja det tror jag.
Spytt i en krukväxt? Nej

Rensat en fisk? Nej men jag har stått bredvid och kollat på många ggr.

Skjutit en älg? Skulle ALDRIG!!! Älg = vackraste djuret.
Hånglat med nån riktigt ful? Ja det kan väl hända.
Gjort nåt riktigt dumt? Ja.
Gjort nåt du verkligen ångrar? Ja.
Röstat på Folkpartiet? Nej
Anmält dig på Arbetsförmedlingen? Ja

Fått jobb via Arbetsförmedlingen? Nej skulle inte tro det va.

Varit på anställningsintervju? Ett antal.
Blivit full på ett släktkalas? Nej

Varit full på julafton? Nej, men salongs.
Varit nykter på nyårsafton när du var över 15 år? Ja.
Slagit sönder en TV? Nej.
Prenumererat på Vecko-Revyn? Nej.
Gått på Friskis & Svettis? Nej.

Hävdat att kvinnor inte kan köra bil? Ja, gamla tanter är illa ute på vägarna.

Varit gravid? Nej.
Fått barn? Nej.
Åkt ambulans? Nej.
Åkt in på akuten? Ja. Ett antal ggr.
Gillat Take That? Yes. Säger bara: Hovet -94, jag & bästisen. Vi var 15. (år)
Gjort nåt riktigt olagligt? Nja

Blivit ihop med nån du träffat på Lunarstorm? Skulle aldrig.
Hetsätit? Nej har aldrig haft problems med mat.
Snytit dig utan näsduk på offentlig plats? Nej men i skogen
Torkat dig med handduk när toapappret tagit slut? Räknas pappershandduk?

Läst en roman av Ulf Lundell? Håller faktiskt på med min 1a Lundell just nu!

Läst på universitetet? Nja, högskola.

Färgat håret blått? Nej.
Blivit polisanmäld? Inte än.
Slagit ner någon? Ja.
Slagit någon blodig? Ja, fan vad arg jag var. Och vad chockad den stackars killen blev!

Skämts över dina föräldrar? Bara över mamma faktiskt. Pappa har jag alltid tvärtom varit stolt över. Men så är/var de fruktansvärt olika också. (Och jag var tydligen smart redan som barn.)
Skämts över din bästa kompis? Ja. Jag minns speciellt en episod när hon 26 år gammal hånglade med minst fem olika grabbar bara p å v ä g e n n e r till krogen. Då önskade jag att det funnits en rymdfärja lättillgängligt.
Skämts över dig själv? Ja, titt som tätt.

Hånglat med en brat? Nä skulle aldrig.
Spytt av dålig mat? Matförgiftad oh yes.
Tyckt att detta quiz skall avslutas nu? Ja det var äckligt långt faktiskt. Men annorlunda.

Fabriksbesök...

Idag hade vi årsavslutning med jobbet. Vi besökte fabriken där min Pappa jobbade när han var ung. Innan jag föddes. Det är helt sjukt hur allt hänger ihop. Hade inte Pappa blivit så sjuk, så hade jag tackat ja till ett jobb i en helt annan stad. Men nu tackade jag nej till det. Han gick bort. Och istället dök det upp ett jobb här, i den stad där han bott och arbetat. Det är så konstigt. Det är som om det på något sätt var meningen. Allt. Genom att bo här kanske jag förstår honom bättre? Jag vet inte vad meningen med allt är. Kanske bara att jag skulle få det bästa jobbet jag kunde få. Hur som helst, var det en konstig känsla att gå där på det fabriksgolv som Pappa gått på i flera års tid, en gång i tiden. Som om någon sorts cirkel sluts.
Och senare kom ett Luciatåg och sjöng. Lucian sjöng "Tänd ett ljus", solo. När hon kom till orden "Det är mörkt nu, men det blir ljusare igen" så hade jag tusen gråt-klumpar i halsen. Svalde bort dem. Chefen satt bredvid.

En fin dag idag. Ett steg närmare min Pappa som är borta.

Open Water *spoiler*

Ok. Vi hyrde film i helgen. "Open water". Se den inte.
Det här är hela filmen:
Ett par åker på second honeymoon till Bahamas.
De åker ut med en båt mitt ute på öppet hav för att dyka.
De som har båten räknar fel och råkar köra ifrån paret när de fortfarande dyker.
De blir lämnade på öppet hav.
De flyter. De skriker. I ett par dygn. "Where's the boat?!"
De blir sjösjuka och spyr. Och simmar bort från spyorna.
Det kommer hajar. Och sånadär pirayor typ. Och brännmaneter. "Something bit/burnt me!" eller "Something just chewed on my leg!"
De somnar och kommer ifrån varandra. "Where are you?!"
Mannen dör (förblöder) och kvinnan släpper iväg honom i vattnet. Hajarna käkar upp honom.
Inne i land hittas deras utrustning på kvar på båten. Stort räddningspådrag inleds.
Ute i havet cirkulerar haj-gänget runt kvinnan.
Hon slänger sin utrustning och dränker sig själv.
Eftertext.
Som sagt. Se den inte.

Rockbjörnen...

Rockbjörnen-finalisterna är klara. Dixie Chicks blev inte nominerade någonstans. Fast de borde ha blivit nominerade & vunnit både "Bästa utländska grupp", "Årets utländska låt" och "Årets utländska skiva". Om de kategorierna finns. Jag minns ärligt talat inte riktigt.
Och var är Moneybrother? Ok att plattan knappt ens hunnit komma ut, men låtarna är redan klassisker ju!
Ärligt, är det bara fjortisar som röstat?? När man röstar ska man ange sitt "lunarnick"?!?! Agnes, Ola, Sebastian och Darin är nominerade. Och Westlife.
Pleeeease. Save me from this country!

Brännö Serenad

Jag har snöat in på Moneybrother... på svenska..
Och Hellströms text är helt magnifik i denna låt.

Värmen...

Igår åskade det. I december.
Jag har ingen Pappa längre. Och det åskar. I december.
ÄR det bara en mardröm?

Jag har börjat läsa igen. Jag har alltid, i hela mitt liv, läst böcker. Oavbrutet. Men sedan i januari har jag inte kunnat koncentrera mig på en bok. På ett fiktivt liv, overkligheter. Även om det så att säga varit verkliga overkligheter. Men nu har jag börjat läsa igen. Det måste väl tyda på att jag mår bättre, på något plan. Jag läser Ulf Lundells "Värmen". Jag har aldrig tidigare läst en bok av Lundell. Men f*n va bra han skriver! Kan inte sluta läsa. Och det finns en sorts värme i hela boken. Jag drogs till boken pga av titeln, där den låg på en hylla på Coop.
And I love it.

Moneybrother...

Haha, Skugge citerade sig själv om Moneybrother idag.. hon dissade ganska rejält kan man säga. Själv gillar jag Moneybrother, han kommer ju från LUDVIKA =) Dessutom är han sådär charmig... en sån karl jag faller pladask för!

Lyktan...

Jag brukar åka till Pappas grav varje söndag och tända ett nytt ljus i den gråa lyktan. Men det är tio mil enkel resa. Idag orkade jag inte. Vet inte varför jag lägger sådana krav på mig själv. Men jag har otroligt dåligt samvete för att jag inte var dit. Istället gick jag en promenad till kyrkan (när gudstjänsten precis slutat) här och tände ett ljus i ljusbäraren. Men det var absolut inte samma sak. Jag tror att jag fortfarande, för min egen hälsas skull, behöver åka till graven varje söndag.

Det är som att hälsa på Pappa, men ändå verkligen så fruktansvärt långt ifrån det.

Lika som bär... #2

Mora
träsk-Leffe
och...

Den enda...

Idag har jag varit på Coop och shoppat en massa onödiga saker som jag inte behöver. Bl.a. ett par helt underbara svarta sloggi-stringisar. Så sköna! Sloggi trodde jag var för tanter som måste ha mjuka material och som bara använder trosor i mammeluck-storlek. Men icke!

Jag köpte en fin lila klänning till min brorsdotter som är 7 år. Julklapp. Den enda jag köper i år. Kom på att jag vet inte om jag någonsin får se henne igen, då resten av den s.k. familjen inte vill veta av mig längre. Men jag tänker hur som helst skicka julklappen. Jag älskar henne, och jag är nog tyvärr den enda som verkligen brytt sig om henne. Hon saknar mig nog, stackars liten..

Du vann i min värld...

Idol är över. För i år. Jag röstade på Erik. Kanske inte för att han var bäst, det var oerhört jämt. Men för att han gett a l l t av sig själv varenda fredag. För att jag älskar hans röst. För att han var lite av en underdog (trots att han var fruktansvärt bra) gentemot Markus. För att han har det där speciella i blicken, det där som säger mig att han brinner, har genuina känslor och är en riktig man. För att jag röstade med hjärtat, precis som han sa.
Att se Erik kämpa och höja sig själv (till sin egen förvåning) varje vecka har varit guld, har betytt oerhört mycket för mig den här hösten. För jag har själv kämpat så in i... fast på helt andra plan. Varenda fredag har jag grinat framför tv:n.
Om jag någon gång har turen att träffa på Erik ska jag försöka ta honom åt sidan och berätta vad han betytt för mig den här hösten/vintern. (Och jag är 27 år gammal och brukar inte ta kända människor åt sidan och berätta vad de betytt för mig...)

Citerar Bellman..före 16.00 !

"Ställ dig vid bänken
ragla mot skänken
Känn dig nu före,
var står din butelj?
Grumla'n och skaka'n
och under hakan
Sätt nu fiolen
och klunka och svälj!"

Hey, jag har fått i mig en starköl (fat) och en fisherman's shot (för onda halsen) och klockan är inte ens fyra! Vad begär ni? Här citeras det hejvilt..

Det börjar sjunka in nu att vi ska åka till gran canaria om 19 dgr. n i t t o n. Jag som aldrig kunnat tänka tanken att fira något annat än en traditionell jul. Men där ser man. Hur fort hela ens liv och alla ens förutsättningar kan förändras. Allt man trodde var stabilt kan haverera, jävligt fort dessutom.

Tänk på detta denna 1:a advent.

Gott liv...

"Mad world".. undrar hur många ggr jag har lyssnat på den nu.

Jag har bestämt att jag ska skriva om en sak varje dag som gjort mig glad för stunden. Som gjort att jag för en liten, liten, stund glömt allt det hemska och min sorg.

Idag var det en så löjlig sak som att jag fick inspiration och kom på vad jag skulle laga för middag. Jag gick till ICA och köpte de grejer jag behövde (lufttorkad skinka, pesto, mini-fraiche, light-cider m.m). Och kände mig sååå glad och nöjd med mig själv. När jag kom hem insåg jag att allt jag köpt var ICAs egna märke "gott liv!".
Nån mer än jag som blir glad av ICAs egna varor (som dom gör själv)?
Nån?
Inte?
Hm. Undrar om det e nåt fel på mig iallafall. *börjar bläddra i en husmors medicinlexicon*

En vän när det stormar...

I find..
..att inte många vänner visar medkänsla eller sympati eller någon som helst förståelse för hur jag mår just nu. Jag har inte berättat för många. Men av de jag berättat för, är det bara en som verkligen b r y r sig om och som verkligen har t a g i t i n min sorg och l y s s n a t. Elin. Och när jag tänkte efter idag, har det verkligen alltid varit Elin som har funnits där. (Ja, utom de där larviga åren på gymnasiet när vi inte pratade).
Och av det lär jag mig.. att jag alltid ska lyssna på henne också. Jag vill vara en lika fin vän som hon är. Alltid.

Jag är mitt på öppet hav utan livflotte, båten försvann och jag sprattlar för mitt liv för att inte drunkna. Då räcker underbara Elin ut sin hand, och jag kan vila kroppen. Åtminstone för en liten stund.

Gary Jules - Mad World (live)

Sorgsång.

Några förvirrade Dagens Ord...

Jag har svårt för att skriva just nu. Jag mår inte alls bra, sorgen äter upp mig inifrån. Jag är konstant trött. När jag kommer hem från jobbet orkar jag ingenting. I n g e n t i n g.
Idag sprang jag på den där tjejen på jobbet som också förlorat sin pappa. Jag frågade hur hon mådde, jag antar att jag ville få höra att hon också mådde skit, men jag fick ett "bara bra" till svar. När hon sen frågade tillbaks hur jag mådde, kunde jag bara inte ljuga så det blev ett "hyfsat". "Bara hyfsat, vad är det då då?" undrade hon.
Ja, vad är det då då. Va fan säger man. Jag mumlade fram något om magkatarr och medicinering.

Ibland förstår jag inte andra människor. Men för henne kanske det inte känns såhär? För henne kanske traumat är över iochmed att begravningen är förbi. För mig var det ungefär då som traumat började, och sen dess har flera månader gått och allt har bara blivit värre.

Slutsats: jag borde veta bättre än att försöka prata om saker som sorg, känslor, etc med folk jag egentligen inte känner. Människor vill inte besvära andra med sitt. Det vill inte jag heller. Så om du blir besvärad av den här bloggen och allt jag häver ur mig, läs den inte.

En trött blekfis..

Jag känner mig helt sänkt. Har känt mig så hela veckan. Matt, trött i både kroppen & knoppen.
Och så har jag mens. Och en stor blåsa i munnen. Och en ögoninfektion. Och så är jag helt blek.
Hoppas att inte folk på jobbet tror att jag är loj eller lat bara. Jag tror alltid att folk ska kolla snett på mig för minsta lilla. Löjligt va? För de skiter väl i om jag är trött & blek i några dagar.

Mina kryss...

Snott hos Fotbollsfrun.

[-] Rökt en cigarr.
[x] Varit kär.
[x] Blivit dumpad.
[x] Fått sparken.
[x] Varit i knytnävsslagsmål.
[x] Haft känslor för någon som inte känt samma sak.
[-] Blivit arresterad.
[x] Skolkat.
[x] Sett någon död.
[-] Varit i Mexiko.
[-] Varit i USA.
[-] Varit i Afrika.
[-] Spytt i en bar.
[-] Ätit sushi.
[x] Åkt snowboard.
[-] Crowdsurfat under en konsert.
[x] Gjort en snöängel.
[-] Byggt ett sandslott.
[x] Fuskat när jag spelat spel.
[x] Varit ensam.
[-] Använt ett falskt id.
[x] Rört en orm.
[x] Blivit rånad.
[x] Vunnit en tävling.
[x] Fått böter.
[x] Varit vilse.
[x] Sjungit karaoke.
[x] Skrivit ett brev till tomten.
[x] Varit sambo.
[-] Gift mig.
[x] Sjungit i duschen.
[-] Fastnat med tungan i metall.
[-] Varit en cheerleader.
[-] Pratat i telefon i mer än sex timmar.
[x] Stannat uppe hela natten.
[x] Varit rädd för att titta på skräckfilm ensam.
[x] Trott på spöken.
[x] Skrattat så mycket att jag grät.
[x] Snott den här listan från någon.
[x] Snattat någonting.
[x] Spelat med i en teaterpjäs.
[-] Varit med i en film som gått på biografen.
[x] Varit ärlig när du fyllt i detta formuläret hittills.
[-] Tatuerat mig.
[x] Hånglat med en främling.
[-] Gått på en blinddejt.
[x] Ljugit för en kompis.
[x] Varit kär i en lärare.
[x] Piercat mig.
[x] Avfyrat ett vapen.
[-] Somnat i skolan eller på jobbet.
[x] Sovit under stjärnorna.
[x] Legat på sjukhus.
[x] Brutit ett ben.
[-] Haft en Britney Spears-skiva.
[x] Varit alldeles för snäll.
[-] Fjällvandrat.
[x] Badat naken.
[-] Blivit utslängd från krogen.
[-] Hoppat fallskärm.

R.E.M. - E-Bow the Letter (with Thom Yorke)

Som balsam för min själ.. Michael Stipe.

"Det kommer bli bättre"...

Jag har jobbat 2 hela veckor utan att stanna hemma. Och jag mår bättre av det. Jag behövs på jobbet, jag gör något bra där. Istället för att ligga hemma och må dåligt.
Men visst, jag är extremt känslig. Igår hade en kollega en väldigt dålig dag. Han är en sådan som tar ut sitt dåliga humör över alla andra. Alla andra är värda vatten sådana stunder. Jag tog åt mig förstås, lite mer än jag hade behövt. När det var dags för morgonfikat låste jag in mig på toa och grät. Jag kände mig löjlig. Jag tänkte "SLUTA gråta, det är inte ditt fel!". Jag hoppas att ingen såg att jag hade grinat efteråt.

Idag har jag varit på vårdcentralen. För magen och för humöret. Fick mediciner jag ska börja med. Det var en väldigt trevlig läkare som tur var. Det visade sig att vi hade bott grannar i Stockholm. Och han har även bott 2 år på min hemort. Vi skrattade gott. Skrattade ännu mer när han letade efter sitt stetoskop i 5 min (jag visste inte vad han var på jakt efter), när det hängde runt halsen på honom =)
Doktorn tyckte hur som helst att det är väldigt bra att jag har min sambo som stöd i den här krisen. Han sa att det är m y c k e t viktigare än medicinering.
And I believe him.
Han sa också att det kommer att bli bättre, jag kommer ta mig ur det här och livet kommer en dag att vara normalt igen.
Det kändes skönt att höra.
Sådana läkare behövs det nog fler av!

Jag, en "mäklare"...

Jag är litegrann som den där mäklaren i SVT:s "Mäklarna".
Eller näe, vänta nu. Jag är litegrann som BÅDA mäklarna.
Jag blir sprudlande glad de dagar de går bra på jobbet. Som Kaj Modin.
Jag blir ännu mera sprudlande glad de dagar jag riktigt får shoppa loss. Tröstshoppa. Som Wilma.
Grädden på moset är ändå när jag får mig nåt gött att äta & en öl/ett glas vin/en kopp glögg/nåt annat alkolhaltigt. Som Kaj Modin.
Jag har väldigt kort stubin & inget tålamod alls. Som Wilma.

Och inuti är jag ett stort, svart kaos av sorgen som upptar hela mig. Som Kaj Modin. Och Wilma.

Kjelle äger.

Lika som bär...

Marcus Allbäck?

Daniel Craig?

Ok, inte superlika. Men på fotbollsgalan såg Allbäck mycket smalare ut.. och då var han riktigt lik.

Man on the Moon...

Magiskt.

Tröst...

Ikväll ska jag trösta mig själv med god mat. Det blir gratinerade paprikor fyllda med tacofärs & toppade med taco-mjukost. Folköl till det. En kopp glögg till dessert.

Dessutom har vi idag fått 40 kanaler på tvn. Så jag kommer definitivt trösta mig själv med diverse gamla serier på TV4 komedi & TV4 guld. Och Idol förstås!

Mer elände...

Jag brukar prata med en av Pappas gamla flickvänner ganska regelbundet. (Och nej, det är inte hon, det senaste ex:et). Nu hade hon inte hört av sig på oroväckande länge. Oroväckande för att hon inte mått speciellt bra, har stora ekonomiska problem etc. Så igår tog jag mod till mig och ringde upp. På andra försöket svarade hon, efter många signaler och med svag röst.
Det visar sig att hennes hjärta börjar ge upp, hon har fått nya blodproppar och skulle in på sjukhus idag. Jag hoppas att det inte är så allvarligt, att hon inte behöver bli inlagd. Jag hoppas att hon snart hör av sig igen.

Jag hoppas att jag inte förlorar henne också, jag har så många minnen att prata med henne om. Hon är så smart, snäll och rolig så jag behöver henne verkligen i mitt liv.

Så snälla, snälla Gud, inte hon också.

Förvarnad...

Dagarna runt julhelgen förra året läste jag Pigge Werkelins bok "Kl. 10.31 på morgonen i Khao Lak". Jag förfasades över hur han förlorat hela sin familj och förundrades över hans livsvilja, kämparglöd & starkhet. I slutet av boken skriver Pigge något mycket intelligent om att hans sätt att se på livet, är att människans grundtillstånd ändå är glädje, att vara glad. Och precis när jag läste det där så fick jag en känsla eller möjligen en röst i mitt huvud som sa: Du läser den här boken av en anledning, detta är en förberedelse för något.

Samma sak under mellandagsrean förra året. I shoppingcentret köpte jag liksom av bara farten och utan att tänka ett svart pärlhalsband och örhängen i svart/silver. Och en röst i mitt huvud sa: Du köper detta för en begravning. Detta var innan min styvfar dog och innan min Pappa fick sin diagnos.
De där smyckena hade jag sedan på min styvfars begravning i februari.

Och nu, mindre än ett år senare, har jag på ett eller annat sätt förlorat hela min familj. Kvar har jag min sambo och katterna.

En sorts minnesförlust...

Imorgon är det Fars Dag. Eftersom min Pappa fyllde år så nära Fars Dag firade vi alltid båda samtidigt. Imorgon ska jag & sambon åka till graven. Jag satte som sagt ett Fars Dags-kort där redan förra helgen, ifall att jag inte skulle kunna åka imorgon.

Men.. jag kan inte komma ihåg vad jag gav Pappa på Fars Dag/födelsedagen förra året.
Och sånt gör ont. Jag vill ju minnas. Allt. Och aldrig, aldrig glömma.

Ett ljus i mörkret...

Hittade inte de vanliga värmeljusen, det fick bli ett flytande ljus istället...
Ett ljus för Pappa på hans 62-årsdag.

San Augustín...

I år kan inte jag fira jul. Inte utan både styvpappa (som gick bort i februari efter en hjärtinfarkt, 63 år) och Pappa. Det K A N jag bara inte. Min mamma & min bror är riktigt arga över detta och kallar mig "svikare". De ser det som att en till ur familjen försvinner.
Men det handlar ju (kanske) bara om det här året. En jul av alla jular. Som inte på något sätt kan bli en jul för min del.
Istället ska jag & sambon lämna allt och åka till San Augustín över julveckan. Kanske går det inte att fly undan julen där heller, så mycket svenskar som kommer befinna sig där.. MEN försöka går ju. Jag tänker försöka koppla av från det här hemska året som varit. Försöka finna nån sorts ro och frid i sinnet. Få massage och ligga i solen.
Det tycker JAG att jag är värd och kan unna mig, efter allt som hänt. Även om ingen annan i hela världen tycker det.

Om att orka det vardagliga...

Idag har varit en av de bättre dagarna. Jag har kunnat skämta, tänka positivt. Jag har t o m orkat dammsuga så att vi nu slipper kliva runt i ett tunt lager kattsand längre.
Men nu när jag tänkte moppa golven också... så hittar jag inte hinken. Det är väl typiskt?!

Eftersom vi nyligen har flyttat finns vissa saker fortfarande nerpackade i kartonger. Däribland värmeljusen. Mycket irriterande, eftersom jag så hemskt gärna hade velat tända ett ljus för Pappa idag. (det är fortfarande hans födelsedag..)

Meg Ryan...

Jag har alltid gillat Meg Ryan, hon är en bra skådespelare och så har hon ju alltid varit sådär docksöt.

Men vad har hänt??? Jag såg henne på Oprah idag. Hon hade riktigt fett hår som hon konstant fingrade nervöst i, hon har stoppat i nåt i både kinder & läppar. Det såg helst groteskt ut faktiskt. När hon log liknade hon en clown. Under programmets gång visades gamla bilder på Meggan & Dennis Quaid (stavning?), och skillnaden på hennes läppar var ju ENORM. Docksöt no more!

Så idag känns det lite bättre... för att jag iallafall lever ett normalt liv & inte behöver stuffa runt i Hollywood med adoptivbarn på axeln, botox i pannan och rövfett i läpparna...

Morgonmacka...

Nu är det avgjort. Den godaste morgonmackan har blivit korad.
Jag skiter i att fullkornsbröd är Ooooh så nyttigt (jag kanske ändå dör i förtid så då spelar det ju ingen roll vilket bröd jag ätit!), överlägsen vinnare i tävlingen är:

Pågens Roast n' toast med extrasaltat Milda & några skivor Herrgårdsost.

Det gör under för en sörjande själ.

Pappas födelsedag...

Idag är det min pappas födelsedag. Han skulle ha blivit 62 år. Eftersom graven är flera mil bort, kan jag inte åka dit idag. Det får bli på Fars dag istället, på söndag.
Jag sa det högt för mig själv idag (till Pappa) :
"Grattis på födelsedagen, Pappa!
Hoppas att du inte blir besviken över att jag inte kommer till graven idag,
jag kommer på söndag istället."

Sedan slog det mig, att det i vilket fall skulle ha blivit så om han hade levt. Jag skulle inte ha åkt dit idag, för jag skulle ha jobbat. Jag skulle ha åkt dit på söndag.

När alla fördämningar brister...

Några gånger har det bara blivit för mycket. Allt har brustit och sorgen har kommit som gråt, skrik, hulkningar och smärtor i hela kroppen.
När det är på gång (och det känner jag alltid innan) söker jag mig till det rum i lägenheten som jag känner mig tryggast i- badrummet. Jag lägger mig på klinkersgolvet ovanpå min stora mjuka fleecemorgonrock. Försöker andas normalt och svälja klumpen i halsen. Sedan kommer det.

Igår var en sån kväll. Detaljer och bilder dök upp bland mina minnen, som jag förträngt därför att de varit för jobbiga. Sorg över helt andra händelser i livet dök också upp.
Och allt måste ut, ut, ut...

Hittade en listutmaning...

Grön: Gräs
Paris: Hilton
USA: Drömresan
Elvisp: Vaniljsås
Krulligt: Rakt
Alkohol: Glögg
Skräckfilm: Ofta värdelöst
Skitfilm: Edison
Dricka: Sprite
Destruktiv: Ja det är jag.
Varmt: Golvvärme.
Döden: Är jag inte rädd för längre.
Begravning: Pappas..
Bröllop: Blir nog aldrig av.
Sommar: Sol och sandstrand.
Djurpark: Skansen
Vinterlek: Snöänglar
Godis: Kexchoklad
Mardröm: Länge sen jag hade..
Skönt: Sex
Vass: Kniv
Smycke: Halsband
Politik: Alliansen (röstade jag inte på!)
Paris Hilton: Två hjärnceller..
Syslöjd: 2:a
Pyssel: Hatar jag
Växt: Flamingo
Picasso: Konst
Musik: Bryan Adams
Ost: Boxholms krydd
Frukt: Päron
Kusin: Jag känner inte mina kussar
Doft: JLo
Pizza: Hawaii
Gott: Kopp varm choklad
Äckligt: Fötter
Härligt: Livet, ibland, trots allt

Om att behöva fixa allt...

Idag har jag mest legat i soffan och kollat på dubbelavsnittet av Grey's Anatomy från igår. Jag är lite kär i Dr Sheperd. (den manlige dr Sheperd)
Han skulle gärna få skriva ut lite anti-depressives till mig, God knows I need it.
Jag har varit hemma från jobbet ett par dagar. Det är tredje gången sen slutet av augusti som jag är hemma ett par dagar. För att jag mår så fruktansvärt illa över allt. Sorgen.. men om det bara var den. Det är allt annat, runtomkring. Bouppteckningen som ska bli färdig, bråket med pappas ex-sambo, fastrar som ringer & tjatar om pengar m.m, pappas företag som ska säljas... it never ends! Och min bror är psykiskt sjuk, honom får jag ingen hjälp av. Han kan inte ens hjälpa sig själv, så mamma hjälper honom.
Samtidigt som jag gör allt detta... ska jag jobba heltid och ta hand och hemmet.. Men det sistnämnda blir inte heller av, inte ens nu när jag är hemma ett par dagar blir det av. Min älskade sambo tar hand om allt. Jag sköter tvätten och ibland diskmaskinen. Han är min prins.

Idag när jag varit extra ledsen, hade han med sig en stor blomma hem till mig, Flamingo tror jag det är. "Den dyraste de hade på ICA!" sa han.. sötisen..
Utan honom hade jag ingen..
Nu är han min enda familj.

Lake house...

the movie. Med Keanu Reeves & Sandra Bullock. Såg den igårkväll.
Självklart var det en döende pappa med i filmen. Självklart dog han. Jag tycker det är scenariot i alla filmer/serier jag ser, och har varit så i flera månader.
För övrigt var väl filmen ok. Lite för många tidshopp för att min tröga hjärna skulle hänga med all the way. Men jag älskar såntdär "romantiskt dravel", som min sambo kallar det.

Han tittar hellre är helst på Top Gear & Formel1. Möjligtvis och Myth busters på Discovery.

Känslan...

När jag ska till graven, känns det ungefär som det gjorde varenda gång jag besökte pappa på sjukhuset. Den där upprymdheten- "jag ska få träffa pappa". Den känslan har jag förresten alltid haft när jag varit på väg till pappa, hela mitt liv.
Och den där andra känslan. Under sjukdomstiden var den känslan "men hur mår han idag? går det att prata med honom?"
Nu är det känslan mer "..men han kommer inte vara där".
Det är som en sorts besvikelse varje gång jag kommer fram, och där är en gravsten och inte pappa.
Den finaste gravstenen i världen.
På något sätt tror jag ändå att han är där när jag är där, och ser. Ser att jag varit dit med krans med kaveldun i, grå lykta och ljus. Och inplastat fars-dags kort. Lite i förväg.

Men...

...han kanske ser & hör ändå, där i sin himmel.
Där åker han nog båt och fiskar hela dagarna.
Och kikar hit ibland, för att se vad vi pysslar med.

Visst?
Hoppas det.

Allt vi missar tillsammans...

Vissa dagar kan jag må riktigt normalbra. Hyfsat. Som om livet faktiskt går vidare. Men.. när dagen når sitt slut, kommer insikten: Fan, idag har jag ju mått hyfsat ok! Och då kommer tankarna.. allt det bra-iga i mitt liv, som Pappa inte får se och vara med om.
T ex: Att jag bor i en stad där han tidigare bott. Före min tid på jorden alltså. (Eller ja, han bodde i den här kommunen men i en byhåla nån mil bort).
Att jag har sjöutsikt. Pappa älskade sjön.
Att jag har ett bra jobb. Där jag actually trivs.
Att jag har en bastu. Han älskade att basta.
etc etc etc
the list goes on and on.
Och mitt hjärta brister.
Även på en bra dag brister det.

Värsta tanken är att Pappa aldrig kommer få se mina barn. Om jag får några en dag.
Mina barn kommer aldrig träffa sin morfar. Pappa fick aldrig höra nån kalla honom "moffa".

Bryt...

Igårkväll blev min sambo lite sur, för att jag hade stängt ner en nedladdning på datorn.. Nätet hade blivit segt av nedladdningen, så jag stängde ner & glömde sätta igång den igen. Följden blev en snäsig kommentar..
Och just igår kunde jag inte ta en snäsig kommentar om en sån jävla skitsak. För igår snurrade alla tankar och allt som måste göras bara runt i min skalle. Och så hade jag fått ett mail. Jag försöker nämligen sälja pappas företag. Inte själva företaget... men all utrustning etc. Och snubben jag skulle sälja till, gav värsta skambudet. Han ville ge ca fem tusen spänn. För grejer som är värda ca trettiotusen.
Och det var inte bara skambudet i sig som jag blev förbannad över. Utan jag kände.. dels att han måste tro att jag är helt inkompetent. (Och jag känner hans fru, så hon måste tro detsamma). Och dels.. är det ju en direkt förolämpning mot min Pappa. Tycker jag. Hans företag var hans stora dröm. Mycket av utrustningen var helt ny. Svårt att förklara känslan kanske... whatever.

Så ja.. igår var ingen bra dag. Och jag bröt ihop. Av en ynklig liten kommentar från sambon. Damn. Att det ska göra så förbannat ont att leva.

Flashback...

Idag när jag kom till jobbet, såg jag en kollega (tjej i min ålder som jag umgåtts en del med) stå och gråta ögonen ur sig. En personalansvarig höll om henne. Det tog nog mindre än 1 sek. innan jag förstod. Och när jag gick förbi hörde jag nog många ord för att veta att jag haft rätt. Hennes pappa hade gått bort, 63 år. Plötsligt.

Och alla mina egna känslor kom upp till ytan. En väldigt svår dag. Och jag har tänkt på henne hela dagen.

Men på något konstigt, sjukt sätt, känner jag mig lite mindre ensam. Det händer fler. Det händer andra än mig. Fler döttrar förlorar sina pappor. Alldeles för tidigt.

Ilskan...

Jag är konstant arg, nästan. Så arg så att jag börjat pressa tänder på nätterna. Så när jag vaknade en morgon förra veckan, hade min ena käkledsmuskel gett upp och jag kunde inte bita, tugga, äta, på flera dagar. Fick leva på Alindrin-värktabletts-as för att palla smärtan.
Men ilskan skulle jag skriva om. Det är så fruktansvärt orättvist. Min pappa var bara 61 år. Han var en riktig friluftsmänniska, älskade fåglar, att fiska, naturen, livet.

Varje dag ser och träffar jag människor som är mellan 85 och ->
Hur pigga som helst, har inga problem.
Pappas egen senila mamma, min farmor, lever och har den fysiska hälsan i toppform.

Är det så det ska vara? Var är logiken, rättvisan, varför just HAN?
Det undrar jag varje dag.

Vad kan/orkar jag berätta..

Jag orkar skriva att min Pappa gick bort i maj i år. P g a en sorts lungcancer. Men jag orkar inte skriva om sjukdomstiden. Inte än iallafall. Det kanske kommer en dag, eller så behåller jag det för mig själv.

Han fick diagnos i januari. Så det gick fort. Jag hann inte med.

Ingen kan förstå...

Man tror ju att sorgen ska äta upp en inifrån. Man tror också att ingen annan kan förstå. Visst har väl andra sörjt, men ingen vet väl hur jag känner för det..

Egentligen orkar jag inte gå upp ur sängen och ta mig till jobbet varje dag. Jag gör det iallafall. För jag vet att jag mår bättre, bara jag kommer dit. Men i mitt yrke träffar jag väldigt mkt människor varje dag, och det gör det jobbigt. Alla som råkar berätta. Om sin sorg. Idag var det en liten tant som berättade att hennes karl hade dött. Och helt plötsligt fläks mina sår upp, vidöppna. Jag skulle vilja säga till tanten att jag förstår hur hon mår.. men det kan jag ju inte.
En annan gång var det en man som hävde ur sej nåt i stil med "jag måste väl vara i dina föräldrars ålder, eller ännu äldre kanske!" Och jag svarade faktiskt det jag verkligen ville säga... "Njäe, faktiskt var min pappa lite yngre än vad du är, och han har redan gått bort.." Det bara kom. Och mannen blev förstås lite förskräckt. Här sitter en professionell yrkesmänniska och har ett eget liv, med känslor..typ..

Vad skönt...

Ingen kommer läsa den här bloggen.
Så här kan jag ju skriva vad 17 som helst.
Och kanske inte en endaste människa kommer bli intresserad.

Jag har tänkt skriva om den sorg jag känner. Sorgen över att min Pappa gått bort. Och allt det hemska som har följt därefter.

Kanske lite om mitt liv i övrigt åxå. Mitt alldeles vanliga liv med sambo, två katter, jobb och drömmar om bebbe...

Forts följer. Hänger DU med, är du välkommen.