Idag hade vi årsavslutning med jobbet. Vi besökte fabriken där min Pappa jobbade när han var ung. Innan jag föddes. Det är helt sjukt hur allt hänger ihop. Hade inte Pappa blivit så sjuk, så hade jag tackat ja till ett jobb i en helt annan stad. Men nu tackade jag nej till det. Han gick bort. Och istället dök det upp ett jobb här, i den stad där han bott och arbetat. Det är så konstigt. Det är som om det på något sätt var meningen. Allt. Genom att bo här kanske jag förstår honom bättre? Jag vet inte vad meningen med allt är. Kanske bara att jag skulle få det bästa jobbet jag kunde få. Hur som helst, var det en konstig känsla att gå där på det fabriksgolv som Pappa gått på i flera års tid, en gång i tiden. Som om någon sorts cirkel sluts.
Och senare kom ett Luciatåg och sjöng. Lucian sjöng "Tänd ett ljus", solo. När hon kom till orden "Det är mörkt nu, men det blir ljusare igen" så hade jag tusen gråt-klumpar i halsen. Svalde bort dem. Chefen satt bredvid.
En fin dag idag. Ett steg närmare min Pappa som är borta.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment