Författardrömmar...

Jag har alltid haft en dröm om att skriva en bok. Och få den utgiven. Jag har alltid skrivit mycket, dagbok, poesi, brev (både skickade och icke-skickade), ja jag har skrivit allt, alltid, hela livet. I skolan fick jag alltid väldigt fina betyg på uppsatser och annat skönlitterärt arbete. Ständigt har drömmen funnits där. Jag måste bara våga försöka. Våga sätta mig ner och börja på något. Jag känner att jag börjar komma till den punkt i livet då det är dags.

Idag hade jag en bryta-ihop-dag igen. Jag tillät mig tänka, känna efter. Sambons tröja blev blöt av tårar. Tur att han fanns där, just då. När det blir sådär, gör det fysiskt ont i hela kroppen, jag blir som förlamad av sorg och orkar knappt andas.
Jag börjar så smått att inse att livet går vidare trots sorgen. Dagarna går ju. Inte så att jag fått någon distans till allt som hänt, inte ännu. Men jag kan se att jag har mycket liv kvar att leva. Utan Pappa.