När alla fördämningar brister...

Några gånger har det bara blivit för mycket. Allt har brustit och sorgen har kommit som gråt, skrik, hulkningar och smärtor i hela kroppen.
När det är på gång (och det känner jag alltid innan) söker jag mig till det rum i lägenheten som jag känner mig tryggast i- badrummet. Jag lägger mig på klinkersgolvet ovanpå min stora mjuka fleecemorgonrock. Försöker andas normalt och svälja klumpen i halsen. Sedan kommer det.

Igår var en sån kväll. Detaljer och bilder dök upp bland mina minnen, som jag förträngt därför att de varit för jobbiga. Sorg över helt andra händelser i livet dök också upp.
Och allt måste ut, ut, ut...