När jag ska till graven, känns det ungefär som det gjorde varenda gång jag besökte pappa på sjukhuset. Den där upprymdheten- "jag ska få träffa pappa". Den känslan har jag förresten alltid haft när jag varit på väg till pappa, hela mitt liv.
Och den där andra känslan. Under sjukdomstiden var den känslan "men hur mår han idag? går det att prata med honom?"
Nu är det känslan mer "..men han kommer inte vara där".
Det är som en sorts besvikelse varje gång jag kommer fram, och där är en gravsten och inte pappa.
Den finaste gravstenen i världen.
På något sätt tror jag ändå att han är där när jag är där, och ser. Ser att jag varit dit med krans med kaveldun i, grå lykta och ljus. Och inplastat fars-dags kort. Lite i förväg.
No comments:
Post a Comment