Jag har jobbat 2 hela veckor utan att stanna hemma. Och jag mår bättre av det. Jag behövs på jobbet, jag gör något bra där. Istället för att ligga hemma och må dåligt.
Men visst, jag är extremt känslig. Igår hade en kollega en väldigt dålig dag. Han är en sådan som tar ut sitt dåliga humör över alla andra. Alla andra är värda vatten sådana stunder. Jag tog åt mig förstås, lite mer än jag hade behövt. När det var dags för morgonfikat låste jag in mig på toa och grät. Jag kände mig löjlig. Jag tänkte "SLUTA gråta, det är inte ditt fel!". Jag hoppas att ingen såg att jag hade grinat efteråt.
Idag har jag varit på vårdcentralen. För magen och för humöret. Fick mediciner jag ska börja med. Det var en väldigt trevlig läkare som tur var. Det visade sig att vi hade bott grannar i Stockholm. Och han har även bott 2 år på min hemort. Vi skrattade gott. Skrattade ännu mer när han letade efter sitt stetoskop i 5 min (jag visste inte vad han var på jakt efter), när det hängde runt halsen på honom =)
Doktorn tyckte hur som helst att det är väldigt bra att jag har min sambo som stöd i den här krisen. Han sa att det är m y c k e t viktigare än medicinering.
And I believe him.
Han sa också att det kommer att bli bättre, jag kommer ta mig ur det här och livet kommer en dag att vara normalt igen.
Det kändes skönt att höra.
Sådana läkare behövs det nog fler av!
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment