Vissa dagar kan jag må riktigt normalbra. Hyfsat. Som om livet faktiskt går vidare. Men.. när dagen når sitt slut, kommer insikten: Fan, idag har jag ju mått hyfsat ok! Och då kommer tankarna.. allt det bra-iga i mitt liv, som Pappa inte får se och vara med om.
T ex: Att jag bor i en stad där han tidigare bott. Före min tid på jorden alltså. (Eller ja, han bodde i den här kommunen men i en byhåla nån mil bort).
Att jag har sjöutsikt. Pappa älskade sjön.
Att jag har ett bra jobb. Där jag actually trivs.
Att jag har en bastu. Han älskade att basta.
etc etc etc
the list goes on and on.
Och mitt hjärta brister.
Även på en bra dag brister det.
Värsta tanken är att Pappa aldrig kommer få se mina barn. Om jag får några en dag.
Mina barn kommer aldrig träffa sin morfar. Pappa fick aldrig höra nån kalla honom "moffa".
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment