Idag när jag kom till jobbet, såg jag en kollega (tjej i min ålder som jag umgåtts en del med) stå och gråta ögonen ur sig. En personalansvarig höll om henne. Det tog nog mindre än 1 sek. innan jag förstod. Och när jag gick förbi hörde jag nog många ord för att veta att jag haft rätt. Hennes pappa hade gått bort, 63 år. Plötsligt.
Och alla mina egna känslor kom upp till ytan. En väldigt svår dag. Och jag har tänkt på henne hela dagen.
Men på något konstigt, sjukt sätt, känner jag mig lite mindre ensam. Det händer fler. Det händer andra än mig. Fler döttrar förlorar sina pappor. Alldeles för tidigt.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment