Jag har försökt komma vidare... vidare från sorgen med hjälp av humor och tröstande musik. Gärna i kombination om det går. Detta har jag försökt illustrera här på bloggen också, på mitt egna lilla sätt.
Men efter en blöt kväll på krogen förra helgen fann jag mig själv återigen liggandes i en liten hög på det iskalla klinkersgolvet nedanför toaletten. Skrikandes, skakandes, snorandes på min vita fleecemorgonrock. Sen den kvällen har minnen kommit tillbaka igen (inte så att jag glömt saker rörande min pappa och allt som hände förra året, jag har bara försökt att inte tänka på det), jag blundar en sekund och är helt plötsligt ute på sjön i en eka med pappa. Jag sätter på en musik-kanal på tv:n och helt plötsligt hör jag pappas favoritlåt. En av dem. Sinead O'Connor, Nothing compares 2 U. Sinead låter en tår trilla nerför kinden, jag låter tårarna strömma med volymen på högsta.
Den här veckan stannade jag hemma några dagar från jobbet, skyllde på förkylning. Jag ville sörja. Det kan låta konstigt för nån som aldrig varit där antar jag, men ibland känner jag verkligen att "nu är det dags att gråta".
Jag är mitt inne i sorgen igen. Och det finns ingen jag kan förklara för på ett sätt så att de skulle förstå. De skulle tänka: "Det har ju gått över ett år. Då borde hon väl må liiiite bättre nu". Men nej, det är inte så det går till. Att sörja någon. Tydligen inte, inte för mig.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment