Bestulen...

Det gör ont..

Pappas f.d. sambo låste som sagt in sig i pappas lägenhet efter han gått bort. Hon vägrade släppa in mig och min bror. Hon sa att hon hade lagen på sin sida. Hur som helst tog det en hel månad innan vi fick komma in i lägenheten ö h t för att börja ta reda på pappas saker. Då hade tanten haft en månad på sig att gå igenom allt av värde och packa det hon ansåg var av värde. T ex kom vi på henne med att ha packat ner pappas gamla vigselring och en annan klackring. Annat som vi inte kommit på förrän senare tyvärr, var bl.a. alla pappas fotoalbum.

Min pappa var något av en fågelskådare, och nåt jag glömde bort helt var fågelstugan han hade specialbyggt. En egen design, den var byggd så att de större fåglarna inte skulle komma åt käket. Det där har grämt mig länge. Det skulle glädja mig varje dag att titta ut och se den där fågelstugan, men vilken glädje har tanten av den- hon har flyttat till lägenhet?! Så jag ringde upp henne. Jag bröt ihop helt, snyftade och hulkade och var helt tillbaka till den där dagen igen... Usch. Tanten vägrade hur som helst ge med sig. Påstod att hon varit med och byggt den där fågelstugan och att det var hennes. Jag frågade var hon egentligen skulle ha den? Hon svarade att hon kanske kommer skaffa en sommarstuga i framtiden. (Men ärligt, hur mkt framtid har man vid 70+?) Jag grät och förklarade vad det skulle betyda för mig att se den där utanför mitt hus varje dag. Men nej. Tvärnej.
Då konfronterade jag henne med de andra stölderna vi vet att hon gjort. Jag tänker inte gå in på detaljer här. Men det är en hel del. Det mesta sa hon sig aldrig ha gjort. Så tog jag upp nyckelringen. Jag gav pappa en nyckelring när jag var liten. Vid bodelningen såg jag den hänga där på en krok. Jag berättade att jag hade en likadan, att jag gett pappa den. Hon tog den iallafall. Nu på telefon sa hon att hon kunde skicka mig den- "men jag tycker att jag kunde ha fått den. Den är ett fint minne för mig!" lade hon till.
Angående fotoalbumen så gick det inte att prata förstånd alls med henne. Hon hävdar att det är hennes. Hur det nu kan vara det- när det är pappa som har tagit fotona med sin kamera, framkallat dem för sina pengar och satt in dem i fotoalbum. Detta under en tid när tanten inte alls bodde där?!

Idag kom det ett brev med posten hem till mammas(!) adress. Hon hade skickat mig nyckelringen och nitton av pappas foton. N i t t o n.

Men det värsta är tiden hon tagit ifrån mig. Tid som jag kunde ha sörjt. Tid som jag kunde ha bearbetat förlusten av min älskade pappa. Energi jag aldrig får igen...