Ett år sedan...

Imorgon är det ett år sedan jag träffade pappa sista gången. Sista april förra året. Jag och sambon hälsade på pappa på sjukhuset. Han var mager. Men klar i huvudet ändå trots morfin. Vi drack kaffe och åt sockerkaka. Pappa smulade. G. skulle hämta ett fat för hans söndersmulade kaka, då skrek han efter henne att hon inte behövde, för kakan skulle va slut redan innan hon hann tillbaka med fatet. Han skämtade. G. och min sambo pratade väldigt mkt, under tiden tittade pappa på mig och jag på honom, vi log som att vi hade en hemlis, som att "guuud kan de aldrig va tysta?!" Men pappa hade nåt sorgset i blicken.
Kanske tänkte han på mig, kanske tittade han på mig för att alltid minnas hur jag ser ut, kanske han undrade om det var sista gången vi skulle ses. Kanske visste han hur pass dålig han var. Jag visste inte. Jag tittade på pappa och tänkte mest på hur mycket jag älskar honom och att han måste bli bra.
När vi sedan åkte därifrån sa han till min sambo att köra försiktigt. Jag sa att jag hoppades att han skulle få komma hem snart, och han svarade att "Ja, vi får väl se vad vi hittar på". Och han menade när han kommer hem. Så får vi se vad vi hittar på. Kram och puss och hejdå.

Älskade pappa. Vad jag saknar dig. Ett år utan dig. Ett år utan att höra din röst. Ett år av saknad och smärta. Ett år av allt det där jag aldrig sa som jag borde ha sagt.

Vi ses i himlen.