Igår tittade jag på "Världens modernaste land". Avsnittet handlade litegrann om hur typiskt svenskt det är att inte tala om sorg. (Medan man i andra länder får besök av hela sin bekantskapskrets när någon närstående gått bort). Och så är det faktiskt. Jag har inte velat stänga in mig i min sorg. Därför har jag försökt att prata om den med vänner. Inte på något värst ingående sätt heller, så att jag så att säga skrämt dem; utan bara sagt ärligt hur jag mår/vad jag tänker på/etc när de har ställt frågor. De vännerna slutade höra av sig på ett tag. Den enda som stått vid min sida genom alltihopa, det är den mest osvenska av min vänner. Hon som bott på flera olika sidor av jordklotet.
Jag är inte bitter över hur folk har betett sig, jag bara förundras över hur märkligt folk reagerat. Vad är det som gör, att svensken vill så långt bort h*n bara kan komma från en sörjande?
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
4 comments:
Hej!
Vill bara tipsa dig om en bok:
http://www.adlibris.se/product.aspx?isbn=9197479608&s=1
Stor kram
hej anna! tack för tipset. men det där var också lite typiskt svenskt.. För jag bearbetar min sorg dagligen på olika sätt. Jag behöver ingen handbok i det. Jag har den här bloggen som en sorts ventil för tankegångar. Och jag har folk runt omkring mig som är med mig i sorgen och förstår. Så tack för tipset, men nej tack... mer "sterilt" sorgearbete än en handbok kan jag inte tänka mig.
Klart att jag förstår att du bearbetar din sorg varje dag, det var inte så jag menade. Detta är en bok som hjälpt mig, och många andra, och som ingår i en "kurs" som man kan göra enskilt eller i grupp. Det handlar helt enkelt om att göra de ofullständiga relationerna, fullständiga, att få säga sakerna man aldrig sa...
Förstår hur du menar, kanske? Men jag upplevde samma känsla när min pappa dog. De mest otippade i bekantskapskretsen vände bort huvudet, för att slippa se oss! Någon sa: Det är faktiskt inte bara din pappa som dött. Nää, har jag ALDRIG sagt, men det är MIN sorg och MIN ledsenhet.
Men för mig var det tiden, vänner som orkade lyssna och att skriva av mig som hjälpte.En mer hanterbar sorg idag, men fortfarande sorg.
Sköt om dig!
Post a Comment