Flicka

Jag köpte en film, Flicka.
Väldigt bra amerikansk feel-good film. Eller chickflick if u will.
Handlingen kort: En ung tjej bor med sin kärnfamilj på en ranch. Farsan försöker styra henne med järnhand, men det är en tjej med stark vilja så det går sådär. Hon hittar en vildhäst som hon vill tämja. Farsan blir ursinnig. Tjejen tränar hästen i smyg på nätterna tills hon en natt skadar sig. Farsan säljer hästen, tjejen bölar ögonen ur sig... und so weiter.

I slutet av filmen säger pappan allt det där som min pappa aldrig sa, men jag vet att han tyckte. Hela mitt liv har jag av olika anledningar trott att han inte älskat mig, inte brytt sig. Ända tills han blev sjuk. Först då kunde jag se klart- hela mitt liv har jag blivit grundlurad att tro saker som inte var sanna. Sorgligt.
Så när jag såg den här filmen, bröt jag ihop helt. Så vackra ord. Som jag behövde höra. Och på nåt sätt känns det ändå som att det var pappa som sa dem till mig. Sa vad jag behövde höra, i mitt liv, just nu.