Farmor

Pappa hade en tavla som var Farmors. Den har stått hemma hos mamma sedan.. förra året när Pappa gick bort i lungcancer.
Farmor är senil dement. Ganska rejält. I helgen åkte jag & mamma dit för att lämna tavlan och prata lite.
Farmor blev så glad för att vi kom, att hon nästan började gråta.
Hon visste inte vem jag var. Mamma kände hon igen. Hon frågade flera ggr hur gammal jag var. 5 ggr frågade hon om vi ville ha kaffe. 8ggr/dag kommer hemtjänsten. Farmor sa att de aldrig är där. Hon kunde inte heller förstå, sa hon, varför en karl lägger nån tidning i hennes brevlåda. Det hade hänt i flera dagar. En vanlig tidning, sa hon. Hon går aldrig ut mer. Hon vet inte vilka människor är, så hon blir ju rädd när det kommer nån "okänd" å pratar. Och så hittar hon ju inte hem om hon går ut. Mamma försökte berätta om resor de gjort ihop på 60-talet etc., hon mindes ingenting. Hon sa att hon sitter där hemma själv jämt. Ingen hälsar på fastän hon har så många barnbarn och barnbarnsbarn. Jag frågade om hon hade sin gris-samling kvar i sovrummet, hon svarade att hon inte visste.
Det var mest mamma som pratade, jag visste inte vad jag skulle säga riktigt. Svårt. I sovrummet på sängen låg en veckotidning från 80-talet med Per Herrey på framsidan. Lägenheten var väldigt städad. Farmor sa att hon städar å lagar mat själv. Men det gör ju hemtjänsten.
Farmor nämnde aldrig pappa på hela tiden. Vi sa att vi skulle till kyrkogården efteråt, då frågade hon vilka vi hade där.
Farmor hade ramat in en bild av sin ungdomskärlek Einar. Honom och sitt föräldrahem mindes hon iallafall. Farmor fyllde 86 förra veckan. Inga krämpor kroppsligt. Så när vi satt där och pratade blev det tyst ett tag, hon funderade och frågade: Hur gammal är jag?

Det var hemskt. Hela besöket var hemskt. Men farmor har aldrig velat ha någon bra kontakt med mig och min bror, så jag KAN INTE lägga det på MITT ansvar att springa där och hälsa på NU helt plötsligt, nu när hon inte ens vet vem jag är längre och inte kopplar att jag är hennes sons barn. Jag tycker det är ett helt vedervärdigt sätt som hennes liv avslutas på. Men jag kan inte hjälpa?
Jag känner mig elak och hjälplös för att jag inte känner att det ligger hos mig att få henne att må bättre, att få henne att känna att hon har nån iallafall. För jag känner att jag inte orkar med mer skit, fan jag orkar inte och jag vill inte.

Förlåt pappa, men jag kan nog inte ta hand om din mamma. Så som hon förtjänar att bli omhändertagen.
Men jag var iallafall där. Och hon blev jätteglad. Kramade om henne ordentligt hårt och länge när vi gick.
Nu har hon nog glömt det redan.